Jag fortsätter min nostalgiska vandring bland mina fotoalbum.

Det måste vara en typiskt åldersnoja att se tillbaka på det här viset, men det är ganska trevligt också att på påmind om vad som varit.

Barsk (Triumphs Barsk) var min första egeninköpta hund han var född 1960.

Han var ett osedvanligt dåligt exemplar av schäfer, att jag bara var 16 år och inte hade förmågan att ta hand om hans dåliga psyke gjorde ju inte saken bättre.

Han vaktade mig enormt och han var “ångestbitare” i trängda situationer. När han började morra åt Berra och gå emellan oss, så var det dags att ta bort honom. Han blev bara 2,5 år.

Detta är Västerhavets Wessie, Bobsi kallad, den mest älskvärda hund man kunde tänka sig och den som fick mig att totalt falla för boxerrasen. Hon var född 1962 på nyårsafton, kom med flyg till Bromma flygplats från Göteborg en kylig februaridag.

Hon var inte det vackraste man kunde skåda, då hon hade en nos så lång att den skulle ha passat bättre på en stövare.

På fotot ovan ligger hon och gottar sig i solen på mammas sommarställe Jungfruholmen i Edsviken. Hon var med oss överallt, vi flyttade ju en hel del under hennes livstid.

När Bobsi fick sluta sina dagar 9 år gammal så var vi faktiskt utan hund i ett par månader.

Jag väntade vårt tredje barn och tyckte väl inte att det fanns tid och ork för en ny boxer utan valde i stället en mindre krävande ras, whippet passade precis.

Bellis (Väpnarens Isabell) här 3 månader (september 1971) blev den nya hunden i familjen, hon gjorde inte mycket väsen av sig, inte ens som liten valp. Tyckte i hela sitt liv att soffan eller annan mjuk plats var de bästa ställena att vara på.

Från hundskolan i Sollefteå kom Björn, (här 1,5 år 1976). Ytterligare en schäfer som inte tillhörde de bästa. Han kom till oss som omplacering vid 10 månaders ålder. Vid 18 månaders ålder fick han åka till Sollefteå för att testas i tre veckor. Han klarade inte deras test, han var både skotträdd och allmänt klen mentalt, hade även höftledsfel. Men jag fick tillbaka honom, enbart för att jag hade hundvana, annars skulle han ha avlivats.

Men vid 4 års ålder började han morra åt Cissis flickkompisar, så det blev oacceptabelt att ha honom kvar.

Björn var tokig i att jaga hästarna i hagen, här är det Prince Hero som försvara sig. En gång blev Björn träffad på ett framben, men det resulterade bara i att han jagade vidare på tre ben.

Fortsättning följer (troligen) smiley